Jag hatar att vara ensam på dethär viset

Jag hatar det, jag klarar inte av det. Om jag inte är deppig när jag är ensam så blir jag det inom kort. Jag kan vara ensam, men inte nu. Jag saknar min syster mer och mer (jag är ensam, kom och krama mig?). Jag saknar något annat också, men jag vet varken hur eller varför. Jag bara klagar och tycker det är skit att vara ensam. Men en annan dag kommer imorgon och då är jag inte ensam längre, allt går tillbaka till det vanliga och deppandet försvinner, tänk om det hade varit så lätt för alla.