Onsdag...

och jag har ännu inte börjat med fackteckningen, men det kommer väl en stund till det också hoppas jag.
Igår blev det mycket arbete på datorn, ändringar på planskisser och beskrivningar. Jag blev även tillfrågad om jag vill sy lite till dem i ateljén idag men jag är rädd. Jag ska sy en kappkrage, det klarar inte jag? Jag antar att jag får göra så gott jag kan. I vilket fall som helst har jag det hur bra som helst på J.Lindebergkontoret. S är jättesnäll och jag frågar lite mycket men det hoppas jag att hon tål.

Ikväll blir det massa folk här hemma och jag ska försöka avskärma mig och än en gång försöka mig på att få facketeckningen gjord, iaf lite av det.

Och ni, mina älskade (de få som läser här, men är de bästa) hör gärna av er!!!

Äntligen i Stockholm

Och nu sitter jag här på rummet, i lägenheten som kommer vara mitt hem i tolv dagar. Gunnar och Berit är riktigt trevliga och jag älskar deras katter (den ena går runt med en plastflaska i munnen lite då och då). Jag nickar och ler när jag ibland inte hänger med i den snabba stockholmskan. Imorgon är det första dagen på J.lindeberg och då måste jag även påbörja projektet. Nu ska jag krypa ner i sängen och försöka sova så att jag inte är allt för trött imorgon.

Livet leker
Dock saknar jag mina wonderbarn

42 timmar kvar..

tills jag sitter på tåget till Stockholm där jag ska spendera två veckor. Praktiken på J.Lindeberg närmar sig och jag blir inte mindre nervös för det. För första gången ska jag åka någonstans så länge, helt ensam. Jag hoppas på att jag ska hå sådär lagom mycket att göra att jag inte hinner tänka på annat och ändå tycka allt jag gör är skitroligt.
Samtidigt som jag har min praktik ska jag även börja med fackteckningsprojektet som är en kollektion inspirerad av en årstid. Nu väntar jag bara på att inspirationen ska komma flygande och jag ska vara klar på en dag. Håll tummarna för mig

Nu är det iaf tid för snö, vän, pinnar och prat

Tisdag

och ni flyger iväg som
något

Ni flyger iväg och
solen hånar mig

jag bryr mig inte om
sprickan på din näthinna längre

Jag hatar att vara ensam på dethär viset

Jag hatar det, jag klarar inte av det. Om jag inte är deppig när jag är ensam så blir jag det inom kort. Jag kan vara ensam, men inte nu. Jag saknar min syster mer och mer (jag är ensam, kom och krama mig?). Jag saknar något annat också, men jag vet varken hur eller varför. Jag bara klagar och tycker det är skit att vara ensam. Men en annan dag kommer imorgon och då är jag inte ensam längre, allt går tillbaka till det vanliga och deppandet försvinner, tänk om det hade varit så lätt för alla.

Och...

Snart ska jag ut i kylan och förstöra mina lungor samtidigt som jag fryser ihjäl. Promenader är trevligt och jag offrar mig för fina personer.
och tiden på min blogg är ute och cyklar