Onsdag

Det var du
du som höll mig hårdast
när jag kom tillbaka

Det var du
som trängde fram
även om jag missade det

Jag saknar dig
även om du fortfarande är
nära

Du är intill mig
men inte tillräckligt nära



















Du fyller min hjärna med
skrik
Håna mig bara
eller kom i mig


















Jag vill känna din hud
smälta samman med min

Jag vill känna våra kroppar
bli knutar som inte går att lösa upp

Men du ropar på hjälp varje gång
och jag är trött

Tisdag

Jag får sällskap av Andy Warhol och Edie men jag kopierar dem för mycket. Jag tittar utan att tänka längre. Jag måste komma på något nytänkande och du hjälper verkligen inte till. Kanske kan jag gå utanför min box och tänka enkelt och med mycket färg? Jag vill inte mer, inte mer av det här. Prestationsångest till tusen och jag kan inte ens komma på vad Warhol skulle vilja ha på sig om han var tjej. Han får nöja med sig med tajta ärmar och långklänning, är det okej för dig?

Och sen handlar allt om saknad, mest efter sommaren, och misslyckanden jag inte ens vågar kolla upp. Men jag lever, och är på något sätt glad. Jag är glad för att jag är lugnare, ett lugn som gör mig nervös men jag möter dig halvvägs och försöker igen.

Dem sa att jag skulle pröva mina vingar, jag förstod inte.

Kom igen Andrew! Jag behöver dina idéer i mitt huvud, men bara om jag får låtsas att dem är mina.