Jag kommer aldrig kunna skriva saker här regelbundet. Det hade varit så fint om jag skrev något här varje dag, inte för någons annans skull (eftersom det inte är någon annan som läser) utan för min egen. Jag skulle vilja vara så pass duktig att jag skulle få tummen ur röven och skriva mina funderingar här. Nästan varje dag när jag är ute och går funderar jag på små ting som jag hade velat skriva ner men som aldrig blir det, mitt problem är att komma igång helt enkelt.
Så när jag väl sitter här så har jag inte så mycket att säga. Jag har inga funderingar idag. Det enda jag tänker på just nu är att min katt är nära döden och jag är helt ensam. Klarar inte ens av att titta på min andra, friska katter utan att få en liten tår. Det här är en typisk dag för mig att tycka synd om mig själv. Jag sitter ensam, ingen hör av sig (ioförsig hör jag inte heller av mig till någon så jag får väl skylla mig själv egentligen), min katt är döende, mina Lundplaner försvann och nu sitter jag här framför datorn. Men det finns en sak som är postitiv iaf (om man nu kan kalla den positiv), jag skriver ett inlägg på denna "underebara" blogg som jag klagat över att jag aldrig gör. Ett pluspoäng till Fia så jag känner att det är något positivt med denna dagen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar